Intervju med Årets Hemliga Riddare
Under årets Sankt Martin-firande valdes en av våra bybor till årets hemliga riddare, en hedersuppgift som bärs med både mod och omtanke. I lyktornas sken och tillsammans med hela byn red riddaren fram, delade manteln och spred värme i novemberkvällen.
Här berättar årets riddare själv om förberedelserna, hemligheten och hur det kändes att kliva in i rollen.
Intervjun
Vem var riddaren?
Det var jag, Hampus!
Hur blev du riddare?
Lina frågade om jag ville vara Sankt Martin. Jag sa ja direkt. Jag har varit på lyktfesten förut och vet hur det går till.
Var det hemligt?
Ja, vi bestämde att ingen skulle veta vem riddaren var. Jag blev förvånad att ingen gissade.
Hur förberedde du dig?
Jag sydde en mantel på skapande. Manteln skulle gå att dela. Jag satte kardborreband så jag kunde dra av en bit och ge till tiggaren som frös.
Jag provade kläderna och hjälmen en vecka innan. Jag kunde inte ha glasögon under hjälmen, så jag såg lite dåligt men det gick bra.
Hur kändes det?
Jag var lite nervös men mest glad. Jag klev upp på hästen vid stallet. När jag red mot festen såg jag alla människor. Det kändes bra i kroppen.
Jag stannade, delade manteln och vinkade till alla. Jag såg att många tänkte: ”Vem är det där?”
Vad hände sen?
Efter uppdraget red jag tillbaka till stallet. Sedan gick jag till festen som vanliga Hampus. Folk frågade: ”Var har du varit?”
Ingen har sagt att de vet att det var jag. Inte ens Hannes, som var riddare förut. Han frågar fortfarande Lina vem det var. Han blir nog förvånad när han ser inlägget!
Kommer du vara riddare igen?
Ja, om jag får frågan kan jag tänka mig att göra det igen.
Vem var riddaren?
Det var jag, Hampus!
Hur blev du riddare?
Lina frågade om jag ville vara Sankt Martin. Jag sa ja direkt. Jag har varit på lyktfesten förut och vet hur det går till.
Var det hemligt?
Ja, vi bestämde att ingen skulle veta vem riddaren var. Jag blev förvånad att ingen gissade.
Hur förberedde du dig?
Jag sydde en mantel på skapande. Manteln skulle gå att dela. Jag satte kardborreband så jag kunde dra av en bit och ge till tiggaren som frös.
Jag provade kläderna och hjälmen en vecka innan. Jag kunde inte ha glasögon under hjälmen, så jag såg lite dåligt men det gick bra.
Hur kändes det?
Jag var lite nervös men mest glad. Jag klev upp på hästen vid stallet. När jag red mot festen såg jag alla människor. Det kändes bra i kroppen.
Jag stannade, delade manteln och vinkade till alla. Jag såg att många tänkte: ”Vem är det där?”
Vad hände sen?
Efter uppdraget red jag tillbaka till stallet. Sedan gick jag till festen som vanliga Hampus. Folk frågade: ”Var har du varit?”
Ingen har sagt att de vet att det var jag. Inte ens Hannes, som var riddare förut. Han frågar fortfarande Lina vem det var. Han blir nog förvånad när han ser inlägget!
Kommer du vara riddare igen?
Ja, om jag får frågan kan jag tänka mig att göra det igen.
Ha det fint och så hörs vi snart igen!
